På stickorna idag

För första gången någonsin, tror jag, stickar jag (aktivt) på två koftor till mig själv samtidigt.Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det är nog en del i mitt garnlagertömmarprojekt i kombination med att jag inte har någon akut behovsstickning som måste göras omgående.

Den första koftan är en Marion (jag skrev lite om provlappen till den här) som jag har som spårvagnsstickning. Den går ganska snabbt framåt, och nu har jag bara en snutt av ena ärmen, och så knappkanten kvar.

Den andra koftan är en Loppakofta av Pinneguri.

Jag lade upp ett par restgarnsvantar på instagram, och hade sett att många använde hashtaggen #restefest2016 så jag tänkte att jag också kunde göra det så folk som letade restgarnsprojekt kunde hitta dem.
Någon dag senare fick jag veta att #restefest2016 inte bara var en trevlig samlingshashtagg utan att Pinneguri delar ut ett gratis mönster i pris till de bästa bilderna under hashtaggen, och att mina vantar var en av vinnarna! Jag blev förvånad och fantastiskt glad, särskilt eftersom jag hade spanat på Loppakoftan ganska länge.

Jag letade genast upp restgarner som skulle funka till (jag har alldeles för mycket tvåtrådigt ullgarn, om man nu kan ha det) och började på provlappen samma kväll. Koftan ska bli svart med mönster i rött och orange med blå kontrast.

Det här är min soffstickning, som jag har hemma framför tv:n och stickar ett par varv på varje kväll. Det går inte lika fort fram, men det är en väldigt rolig stickning.

En lätt liten luva

Jag har haft ett nystan fluffig supermjuk beige alpacka från Schachenmayr nomotta som legat i min stash så länge jag haft den. Det är ett så väldigt fint garn som känns superlyxigt, men jag har inte hittat det rätta mönstret för det.

Nu tänkte jag sticka en lite babyhätta och letade runt och insåg att Strikkezillas (Tina Hauglunds) fina Lett liten lue som jag sett och suktat efter på Instagram var för rätt garntjocklek och skulle passa perfekt. Mönstret är alldeles nytt, mitt projekt blev det första på Ravelry och det var ju också kul.

Mönstret är jättebra, enkelt och tydligt med en passform som jag tycker att babyhättor ofta brukar misslyckas med. Den går fram lagom mycket i pannan, och är rundad bak i nacken.

Minskningarna i nacken bildar en fin spiral, en enkel men trevlig detalj:

Jag har inte provat den på någon riktig bebis ännu, men på dockan Erik passar den i alla fall perfekt:

Det var förresten inte ull i paketet jag skrev om i förra inlägget, men jag lovar att skriva och visa när den kommer.

Garn och ull

När jag fyllde år i augusti fick jag en fantastisk present av min mamma: En prenumeration på en ullklubb! Efter att ha kollat runt så valde jag Dibadu, en tysk färgare som framför allt har fördelen att det var lite billigare än de andra. Dessutom verkar man få rätt mycket ull i en sändning (minst 200 gram), så man inte bara har små 100 gramsnystan i varje färg.
Nu har jag fått en avi från posten och jag är ganska säker på att det är min första ull, så det ska bli hemskt roligt att gå och hämta paket efter jobbet idag.

Min man har börjat lägga båda barnen nu, så jag har en längre tid för mig själv på kvällarna. Det innebär att jag hinner ta fram spinnrocken och spinna en del åtminstone någon gång i veckan. Jag jobbar på min mjuka regnbågsull, som jag delat upp i sina färger för att det ska bli lättare att planera och ha kontroll över tröjan jag stickar. Nu är den rosa delen klar, och jag har blått och gult kvar.

Det har jag tyvärr inga kort på ännu, men däremot fotograferade jag två andra garner som jag spunnit i somras och förra sommaren.

Det första är också fantastiskt mjukt och lent, jag köpte en blandning av ull från World of Wool och minns inte längre exakt vad det var. Merino och silke tror jag, och kanske något annat också. Egentligen skulle garnet bli en födelsedagspresent till min svärmor, men det hann inte bli klart i tid så hon fick ett annat handspunnet garn istället.

Här försökte jag anstränga mig för att spinna tunt och jämnt. Det är ungefär fingering-tjockt, 70 gram och 243 meter långt.

Jag älskar lystern i det här garnet, det ser verkligen ut som silke och glider som silke mellan fingrarna också. Det känns verkligen som ett garn som borde få bli en sjal, men jag vet faktiskt inte om jag vill ha en rödrosa sjal.

Det andra garnet jag spunnit är nästan det motsatta. Om jag försökte spinna tunt och jämnt med det röda så försökte jag här spinna ojämnt och tjockt. Det är nog mitt favoritsätt att spinna, att göra ett ganska lösspunnet garn med en tydlig handspunnen känsla där man bara "gladspinner" med långa drag och inte nojar över resultatet.

Ullen är merino färgad av Playsweetmusic i en härlig bubbelgumsrosa färg. Det blev 301 meter långt och 95 gram tungt, ungefär sport-tjocklek. Det här garnet är också mjukt och har den där härliga merino-stunsen. Jag vet inte vad det här ska bli heller, men jag tror att jag kanske ska spara det och se om något av barnen får en rosa period någon gång och t ex behöver en mössa.

Ett tredje garn skymtar till höger på den första bilden av det rosa garnet, men på något sätt råkade jag ta bort alla foton av det från kameran så det får jag visa upp en annan gång.

Fantastiska garner, och stor sjal

För ett par år sedan gav min pappas sambo mig en jättefin födelsedagspresent: Två nystan Färgkraft Pälsblend, ett växtfärgat garn från gotländska pälsfår. De är entrådiga och lace-tunna, lite stickiga, men har en fantastisk lyster och färgskiftningar som man kan dö för.

Det ena nystanet är i färgen "Kremla" och det andra i "Bark"(jag vet inte om de är färgade med kremla och bark? Men jag skulle gissa det). Särskilt Bark har helt fantastiska färger, det är som om det växlar mellan guld och silver.

Jag stickade sjalen Dissent, av Lisa Mutch. Den har en smart konstruktion med förkortade varv som gör så färgerna går som kilar från varsitt håll.

Det enda problemet med mönstret var att det blev som en lite "snibb" på mitten som kurvar uppåt och som jag inte lyckades blocka bort, men den märks ju inte när man har på sig sjalen. Här syns den:

Sjalen blev stor, verkligen superstor. Den går att ha några varv runt halsen, men är nog ännu skönare att ha att svepa om sig kalla dagar när man inte orkar hämta en kofta (jag brukar ha en stor sjal liggande på jobbet också, för där blir det rejält kallt på vintrarna).

Att den är både stor och skir gjorde den hemskt svår att fotografer, men jag har i alla fall gjort några försök:

Rejäla vanliga grytlappar

Min man brukar ha lite för många synpunkter på mina handarbeten för att få några själv (med undantag för en mössa en gång), men en dag ville han visa på våra grytlappar hemma vilka som var bra och vilka som var dåliga och varför.
Han var helt emot stickade grytlappar, men jag hade gjort ett par dubbelvirkade för flera år sedan som han gillade. De var dock i rätt fula färger och jag hade försökt brodera ganska misslyckat på en dem, så jag tycker inte alls om dem.

Till hans födelsedag i år såg jag därför till att göra tre nya dubbelvirkade grytlappar åt honom. De är enkla utan krusiduller, i blandade restgarner (mest Drops Paris) som jag inte hade nog mycket av till en hel grytlapp, och med vita kanter.

De blev faktiskt en present som han tyckte om, men allra gladast blev han när jag sa att han nu fick slänga tre av våra gamla grytlappar. Till nästa födelsedag behöver jag nog inte ge honom något, jag kan bara lova att han ska få slänga grejer i lägenheten (vi har en liten lägenhet, väldigt många saker och olika åsikter om det).

Jag tyckte faktiskt också att de är väldigt bra att ha. Olika tjusiga "skrytlappar" kan ju vara fantastiskt fina, men nog är det skönt med några som bara är rejäla och tåliga och gör så man inte bränner sig.
(Och jo han fick andra presenter också, inte bara grytlappar).