Nu blir det varmare och varmare ute, och samtidigt som det är väldigt skönt så känns det vemodigt. Mitt i sommaren, den första juli, kommer jag att gå tillbaka till jobbet och min man tar över föräldraledigheten och stannar hemma ett år. Varje varmare dag känns som en dag närmare dagen då jag måste säga hejdå till palten och vara utan honom en hel lång arbetsdag.
Samtidigt ser jag förstås fram emot att få komma tillbaka till jobbet, kollegorna och kampen. Det är få förunnat att få jobba som yrkesrevolutionär, och det är ett fantastiskt roligt jobb. Dessutom, om jag ska vara riktigt ärlig, så blir det ju skönt att få en rast från att vara mamma. Nu bär, ammar och leker jag med palten ungefär 22 timmar om dygnet, och det kan göra mig så väldigt väldigt trött.
Vi har börjat förbereda övergången lite grann. Framför allt har vi börjat försöka vänja palten vid att dricka ur flaska, men än så länge tycker han inte alls att det känns bra. Till sommaren ska vi vara hemma samtidigt en månad, för art kunna göra bytet så mjukt och odramatiskt som möjligt.
Men oh, ändå! Det känns som om jag kommer lämna en liten bit av mitt hjärta hemma åtta timmar om dagen, och det kommer att göra ont. Samtidigt vet jag ju att jag gör det som är bäst för palten, för att han ska bli en lika stor del av min mans hjärta och vardag som han nu är av mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar